Det tar 90 dagar att lära sig en vana men bara några timmar att falla tillbaka i det gamla

I de mest märkligaste stunderna dyker de parallella spåren upp, de som vindlar runt i hjärnans alla hålrum på sitt alldeles egna sätt.

Jag, en inbiten landsvägscyklist sedan 7 år tillbaka vilket innebär att handbroms och cykelskor, det vill säga att jag sitter fast i pedalerna. Jag kan nog inte betona hur mycket hjälp jag fått av min man för att befästa vanan att frigöra skon inför en korsning för att undvika att ramla. Han har tålmodigt påmint mig på vår gemensamma cykeltur om att jag ska dra loss en fot från pedalen i god tid. Som det irriterat mig…

Häromdagen var det dags att ta första cykelturen med barnbarnet. Min man har ruskat liv i min gamla damcykel som jag inte cyklat på en enda gång på 7 år. Lätt som en plätt att anpassa sig till fotbroms och vanliga pedaler. En härlig dag i cykelns tecken blir det. Det som sedan händer när jag nästa gång tar en tur med min racercykel fascinerar mig. Redan i första backen inser jag att cykelturen på damcykeln dagen innan fått mig att tillfälligt glömma skillnaden mellan en damcykel och en racercykel. Det händer ju ingenting när jag försöker bromsa. Trampar paniskt bakåt en stund innan insikten kommer, det finns ju ingen fotbroms på denna cykel. Hur kunde jag glömma det så fort? Precis när jag fått ned farten och nästan kommit fram till korsningen kommer nästa insikt. Jag hör plötsligen en röst i mitt huvud ”du kommer väl ihåg att dra loss en sko från pedalen”. Nej, det hade jag inte ens en tanke på och jag förstår hur viktigt det är i all förändring att det finns påminnelser om varför det är viktigt att vi håller i och håller ur och att olika situationer kräver olika stödfunktioner för upprätthållandet. Jag känner sådan tacksamhet för att min man irriterat mig eftersom det nu räddat mig från att krascha rakt in i timmerbilen. Det jag lärt mig under 7 år fanns uppenbarligen inte i ryggmärgen på samma sätt som det jag lärt mig under 46 år eftersom det bara behövdes tre timmar på en gammal damcykel för att glömma det jag gjort under 7 års tid, om än bara för en stund.

Hoppfullheten ligger dock i att det behövdes bara att någon envist tragglat samma ramsa i 7 år för att jag snabbt skulle vara på banan igen. Så ett tips är att tillse att det finns ”hjälptexter” som styr i rätt riktning vid förbättringsarbete eftersom hållbarhet kräver att vi håller i och håller ut och har förmågan att hejda oss ett slag när vi för en stund glömt bort varför vi gör det vi gör och vad vi behöver för att göra det vi gör.

Vid pennan

Therese Eriksson, Utvecklingsstrateg